sjukhusångest
Jag börjar få ångest inför morgondagens besök på sjukhuset. Jag vill inte gå dit, jag vill inte sitta o lyssna på en massa läkare som berättar för mig hur jag ska känna. Hur jag borde känna av att leva med en kronisksmärta. Jag förstår inte hur det ska hjälpa mig.

Det känns så jävla jobbigt att sätta sig i grupp tillsammans med människor som man inte vet vilka dom är och lyssna på någon som tror sig veta hur man känner, vad man tänker och hur man mår. Jag kommer troligast vara den yngsta i gruppen och folk kommer säkert titta på mig precis som dom tittade på mig på avdelningen i Linköping. "Vad gör du här?" "Du som är så ung?" osv osv..
Jag gillar inte när folk antar saker och jag gillar inte när främlingar försöker prata med mig, jag får sådan ångest bara över att tänka på att jag måste sitta där, vara trevlig och försöka hålla mig samman imorgon.

Smärtkurs? Vad har jag för nytta utav det?
Jag känner väl bäst min egen smärta? Jag vet väl bäst hur jag ska stå, gå, sitta, lyfta, ligga för att undvika att känna mer än vanligt & jag har lärt mig att acceptera att jag förmodligen resten av  livet kommer ha ont, jag kommer ha dagar då jag inte kan gå upp ur sängen och jag kan ha dagar då jag inte orkar, men det är fine. Jag har lärt mig att acceptera att min verklighet inte riktigt är som alla andras. Jag förväntar mig inte längre att jag kommer bli bättre och jag förväntar mig inte heller att någon läkare någonsin igen kommer ta mig på allvar, vilket egentligen är helt sjukt men sant. Jag förväntar mig inte att någon någonsin kommer förstå hur jag känner över sjukvården och alla som har bemött mig på de sättet dom har. Okunniga människor som går till jobbet för att vara där, tjäna pengar och leva sitt liv. Jag förväntar mig inte att någonsin bli av med min ångest över detta, över min ständiga oro att jag inte kan göra visa saker för att jag är rädd för att jag ska få ont, över att känna att allt är sjukvårdens fel, över att känna att jag inte fått någon hjälp, över att känna att man blir runt kastad i olika hörn, över att känna att läkare hellre skriver ut mediciner än att hjälpa mig, över att känna att min smärta har blivit kronisk. Min ångest är min egen och den finns här med mig hela tiden, varje dag. Sen tycker jag inte att det är särkilt konstigt att man får ångest, panikångest attacker och stunder man bara vill skrika och gråta över att det är som det är och att det inte finns någon där ute som bryr sig tillräckligt mycket att ge en ens en liten gnutta hopp om att det kan bli bättre, att dom vill hitta felet och att dom vill hjälpa. En efter en ger ju upp hoppet och det kan man inte låta bli att få ångest över. Man är ju rätt så körd om ingen tror på en, att det någonsin kommer bli bättre.

Att behöva känna såhär gör mig egentligen ganska rädd, rädd över framtiden och rädd för mig själv. Men jag förstår inte hur en smärtkurs, hur smärthantering och ergonomi ska hjälpa mig. Det gör jag fan inte.

Kan inte ens läkare hjälpa mig, då kan nog fan inte någon smärtkurs heller göra det.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress